|
En samtalsteoretiker som bygger sin samtalsmetod på träning utan att vara socialpsykolog är Gordon (1975). Han har sin grund i humanistisk psykologi men ser behovet av en praktiskt tillämpbar modell som går att använda i vardagliga samtal. Han har även arbetat med praktiska samtalsmetoder i ledarskapssituationen (1994). Han använder begreppen "sändare" och "mottagare" för att göra det möjligt att titta på en av de inblandade i ett samtal, för att på så sätt se vad den personens ord får för inverkan på mottagaren. När en person säger någonting till en annan är syftet ofta att den andra ska förändra sitt beteende på något sätt. Det är med andra ord den som sänder budskapet som äger problemet och som därför kan sägas vara den ansvarsbärande. I boken Samtal för förändring presenterar Lindh och Lisper (1990) ytterligare en samtalsmodell. De utgår från den socialpsykologiska tanken att man ska dela upp samtalet i mindre enheter och träna dessa separat. De delar exempelvis upp dessa i principer för vilka ord man ska välja i vissa situationer eller principer för hur man ska lyssna på en annan människa på bästa sätt. Att välja den socialpsykologiska modellen har flera fördelar. Det går till exempel att skapa en konkret samtalsmetod specifikt för en hjälpsituation - en metod som dessutom kan tränas. Med den socialpsykologiska modellen går det även att ta fram en metod för hjälpsituationen som kan användas av både personer med en hörselskada och hörande, eftersom man fokuserar förändringen på det som är gemensamt i situationen, de observerbara beteendena. Men för att den socialpsykologiska modellen ska bli användbar behövs någonting att träna, på samma sätt som när vi tränar andra färdigheter, vilket du kan läsa mera om när samtalstekniker diskuteras närmare. Samtliga referenser som nämnts i texten finns i sin helhet i referenslistan som återfinns under länken "Vill du veta mera?" i huvudmenyn.
|